Testo di 'Hiroshima' di Björn Afzelius

Två gånger lyfte dödens fågel i natten.
Två gånger flög den mot en sovande stad.
Och i sina klor hade den en sol.
Två gånger flög den fågeln ut i natten.
Två gånger såg vi Solen störta till marken.
Två gånger tändes hela skapelsens ljus.
Solen var så varm, skenet var så starkt;
Två gånger brände Solen fast i Jorden.

Ännu skriker männ'skor i sömnen.
Ännu föder kvinnorna lik.
Ännu lever giftet i blodet.
Ännu skördas ofödda liv.

Hur många fåglar flyger nu över Jorden?
Hur många solar bär dom i sina klor?
Flyger dom mot mej?
Siktar dom på mej?
Hur många fåglar svävar över Jorden?

Skräcken kramar hela Europa.
Skräcken skuggar snart också dej.
Skräcken bryter ner mina vänner.
Skräcken förlamar snart också mej.

Livet glider ur våra händer.
Livet angår snart inte oss.
Livet mister långsamt sin mening.
Livet liknar alltmer ett bloss.

Rätten är snart att bara hoppas.
Rätten är snart att bara tro.
Hoppas på nå'n form av besinning.
Tro på en möjlighet för vår jord.

Men vem är jag att ställa mej bredvid?
Vem är jag att blunda för en strid?
Vem är jag att överlåta framtiden
åt dom som bara strävar bakåt?
Vem är jag att svika vännarna?
Vem är jag att vrida händerna?
Vem är jag att visa dom min hals
och be dom bita tills jag mister andan?

Jag är här, jag ser ju mina barn.
Dom är här, dom litar på sin far.
Jag är nu, det är nu jag har min tid,
det är nu jag måste bygge deras framtid.
Ännu är jag stark!
Ännu står jag mitt i livet!
Ännu finns det dom jag älskar!
Jag skall slåss för dom så länge jag finns till!